Ett av de sista fotografierna som tagits av Ove Allansson. Här i samspråk med Lennart Johnsson, sekreterare i Sjöfartens Kultursällskap. (Fotograf Stefan F Lindberg)

Det sjöfartskulturella året 2016 inleddes tyvärr på sämsta möjliga sätt. En vecka in på det nya året kom beskedet att Ove Allansson, alltsedan starten medlem i Sjöfartens Kultursällskap, hastigt hade avlidit. Ove växte upp i det lilla samhället Kvänum i Västergötland. Han föddes 1932 och var inne på sitt 84 år. In i det sista var han aktiv med sin författargärning. När jag besökte honom en dryg vecka innan han avled visade han mig två färdiga manus. En samling noveller och reseberättelser och en roman som utspelar sig på grodhavet (Vänern).

Vägen till litteraturen fick Ove Allansson på sina första arbetsplatser som var mindre metallindustrier i Västergötland. År 1952 trampade han däck för första gången. Under åren blev det sedan många törnar på världshaven i manskapsbefattningar.

Den skönlitterära debuten gjorde Ove först med en novell i tidningen Metallarbetaren och senare en dikt i tidningen Sjömannen 1963. Med åren blev han därefter en flitig medarbetare i Sjömannen i nästan 50 år. Med romanen ”Resan till Honduras” debuterade Ove i bokform 1967. Debuten följdes sedan av kritikerhyllade sjöromaner som ”Vintramp” och ”Ombordarna” 1971. Uppmärksamheten kring ”Ombordarna” ledde till flera riksdagsmotioner och bidrog till att hyttstandarden i svenska fartyg kraftigt förbättrades.

Totalt skrev Ove närmare 40 romaner och novellsamlingar av vilka en majoritet handlade om havets arbetare. Några av titlarna är ”Här seglar Manfred Nilsson”, ”Svarvarns första sommar”, ”New York Blues”, ”Gud är Amerikan”, ”Oståkaren”, ”I överrockens kölvatten” och ”Hong Kong Blues”. En av Ove Allanssons senaste böcker är den självbiografiska ”Författare vill varenda jävel vara, då slipper dom arbeta” från 2012.

Ingen annan svensk författare har så konsekvent skildrat livet och villkoren för en yrkesgrupp, sjöfolkets, som Ove Allansson. För mig är han utan tvekan den främsta svenska arbetarförfattaren i modern tid.

Även om Oves romaner ofta är samhällskritiska blir han aldrig tråkigt predikande. Underbara skrönor dyker titt som tätt upp när läsaren minst anar det. Utöver skildringar från sjöfartens värld handlar flera romaner om andra transportgrenar som romanerna ”Pojken som ville rädda Sveriges järnvägar” och ”Zeppelinaren”. Musik, främst jazz, var alltid viktig för Ove och det är ingen slump att i titlarna på flera romaner återfinns ordet Blues.

Ove Allansson var också en folkbildare av stora mått och slogs alltid för läsandet, för att tala Ovespråk för läsenärerna. Han var redaktör för flera antologier som redan är klassiska som exempelvis ”Dikt Babord” med berättelser ur Sjömannen 1992. En av hans många viktiga kulturgärningar var redaktörskapet för samlingen ”Sjölivets berättare” som kom ut 2009. I praktverket presenteras hela 312 svenskspråkiga sjöskildrare.

Under åren uppmärksammades Ove Allansson ofta för sitt unika och lysande författarskap. Han fick bland annat de två Ivar Lo-priserna, Stig Sjödinpriset och Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris.

Den svenska sjömans- och sjöfartskulturen känns redan otroligt tom när inte längre Ove Allansson finns med oss. Som tur var kan vi ändå fortsätta träffa Ove genom hans många böcker. Och fortfarande väntar som jag nämnde två färdiga manus på att publiceras. I dag går mina och Sjöfartens Kultursällskaps tankar till Ove Allanssons livskamrat och stora inspiratör hustrun Sonja eller Ia som hon kallas plus till de två sönerna och barnbarnen.

Ias betydelse för Oves författande är stor. Hon var den som alltid först läste manusen och hennes synpunkter hade Ove alltid stor respekt för. Romanen ”Blues för Maria” från 2008 är en fin hyllning av Ove Allansson till livskamraten. I det kommande numret av SEKO-tidningen ingår en intervju jag gjorde med Ove Allansson för några månader sedan med anledning av det stora litteraturpris som fackförbundet SEKO instiftat i Ove Allanssons namn. Min intervju kom tyvärr att bli den sista jag gjorde med sjölivets berättare. 42 år tidigare eller 1973 intervjuade jag för övrigt Ove Allansson första gången för ABFs tidning Fönstret.

Ove, saknaden efter dig är oändligt stor Tack för God Vakt när du nu har seglat in i din sista hamn!

Lennart Johnsson
Kansliansvarig Sjöfartens Kultursällskap